Tågtrafiken inte värd en enda rad

Järnvägen måste förklara hur bra den kan vara, vad den kan bidra med och att järnvägen som bransch kan göra en hel del själv.

Avtalet är indelat i sju huvudsektioner. Den träiga texten lockar inte fram någon läslust med mängder av avsnitt med rubriker som ”Avgränsningar”, ”Syfte”, ”Metod och Modell”, ”Ägarskap” och liknande.

För att spara tid valde jag i stället för att plöja hela texten att använda dokumentets sökfunktion för att hitta det jag letade efter.

Jag började med ”järnväg”: 0 träffar.

Ajdå, jag provade med ”väg”. Det blev en hel del träffar men i samtliga fall som en del i orden ”övervägas” eller ”vägas”.
OK, jag testar ”tåg”. Där blev det en träff! Det handlade om återinförande av id-kontroller visade det sig.

Det var bara att inse, jag måste söka bredare.

Jag valde ”infrastruktur” som nästa ord.

Här blev det 14 träffar. Det skulle visa sig att det handlade om två områden. Digital infrastruktur och laddinfrastruktur.

Ingenting alltså om att bygga järnvägar, vägar, hamnar eller flygplatser.

Jag gick vidare med ”transport”. Det blev sex träffar inom två områden som redan berörts: laddinfra och id-kontroller.

Ett sista försök fick ordet ”trafik” bli. En träff, också det kring laddinfra.

​

Det är bara att inse att det område man brinner för är en kall och ensam planet väldigt långt ut i det politiska solsystemet. Inte ens värt några rader i ett 62-sidigt central politiskt dokument.

En insikt att bära med sig, inte minst för järnvägen som är väldigt beroende av politiska beslut. Järnväg är inte en viktig politisk fråga. Det kunde man i och för sig fånga upp redan i valdebatten. Järnvägen ägnades inte många sekunders sändningstid och inte heller många spaltmillimeter. Det enda konkreta i Tidö-överenskommelsen rörande mobilitet, förutom laddinfrastruktur är, vad jag kan se, att Bromma ska vara kvar.

När det gäller järnvägen tror jag att branschen delvis måste ändra sin kommunikation och lämna det eviga tjatandet om underhållsskulder och ständigt mer pengar.

​