Dags att återinföra gångbiljetterna?

Järnvägens relation med allmänheten har understundom varit problematisk. Spårspring som i dag anses vara ett stort problem löstes genom gångbiljetter.

Med spårspring menas att en person går eller uppehåller sig längs järnvägsspåret utan att ha vederbörliga tillstånd. Utan tillstånd kan man bli bötfälld. Under 1900-talet var spårspring i dagens mening ett okänt fenomen. Järnvägsspåren erbjöd utmärkta möjligheter att ta sig fram till fots, eftersom vägarna inte alltid var av bästa kvalitet. Det fanns gångbiljetter att köpa.

Stationssamhällen är alltid delade. Det är inte betydelselöst på vilken sida du bor. I boken ”Ett längre uppehåll i Vislanda” skildras ingående konsekvenserna av om du bodde på Östra sidan eller på Västra sidan. Det var skilda världar. Men det fanns en tid efter muren öppnats.

SJ en myndighet att räkna med

Statens Järnvägar (SJ) var under större delen av 1900-talet en myndighet med befogenheter att fatta för allmänheten och den enskilde bindande och ingripande beslut, inte som nu ett företag med krav på vinstmaximering.

Individens gyllene tidsepok hade ännu inte anlänt. Söder ifrån kommande impulser, främst från den tyska järnvägen, var tydliga. Inte minst gällde det den periodiska skrift över tågtider som ingick i varje välordnat hem. Enklare folk, sådana fanns långt fram i tiden, kallade den ”Kommunikan”.

Personalens uniformer med gradbeteckningar hade militära förtecken. Graden var till stor glädje för oss barn. Det gick snabbt att avgöra om det var en tjänsteman som borde åtlydas eller inte. Breda guldtränsar på ärmen var illavarslande, då var de högre befäl, som tog sin ställning på stort allvar. De var inte att leka med, därför borde bilden med lekande barn på stationsområdet beläggas med visningsförbud, ett slags godartad censur.

Bangården en lockande lekplats

Det var naturligtvis lockande att leka på spårområdet, där hände ju spännande saker ständigt. Skillnaden var inte så stor mot vår barndom på fyrtio-och femtiotalen. Spårområden var utmanande.

När stationsinspektör G Nitzén 1925 flyttade från Vislanda till Laxå hölls en storslagen avskedsfest för honom på Vislanda Hotell, ett typiskt järnvägshotell. Det hölls massor av tal, även på vers. Man förstår att Nitzén var en mycket uppskattad person.

För samhället talade grosshandlare Samuelsson, en av de förnäma, och alldeles särskilt tackades Nitzén för att han hade öppnat Jerikos murar, nämligen det med taggtråd beklädda staket, som under lång tid hindrat all gångtrafik över stationsområdet. Samuelsson underströk att det var en stor lättnad för ortsborna, när de skulle röra sig mellan samhällets västra och östra delar. Man slapp den betungande omvägen att gå över södra järnvägsövergången. Detta sparade tid, skapade mindre irritation och underlättade handel och samvaro i samhället. Integrationen av västra och östra sidan förbättrades enbart marginellt. Sådana gränser har djupa rötter i människors själar.

Fritt fram i 40 år

Nitzéns framsynta beslut stod pall i nästan fyrtio år. I början av 1960-talet byggdes en gångtunnel och passeringen av stationsområdet kunde läggas ad acta. Under fyrtio år av frihet, lärde sig ortsborna att passera stationsområdet på ett säkert och icke störande sätt.

Men rivningen av staketet var mycket framgångsrikt, eftersom det inte inträffade några allvarliga olyckor. Smärre incidenter, naturligtvis. Långa godståg stod titt som tätt i vägen för passeringen. Det sågs inte som något större hinder, i vilket fall inte för oss som var barn på sent fyrtiotal och tidigt femtiotal: vi kröp under tågen. Bästa krypstället var vid vagnarnas buffertar. Där var god plats och det kändes inte heller så riskabelt som att krypa under vagnen. Även vuxna tog sig förbi på samma effektiva vis.

Det var klart enklare att passera ett persontåg. Vagnarna hade dörrar som var lätta att öppna, varefter man klättrade upp och in i vagnens förrum, öppnade dörren på andra sidan, om den inte redan var öppen, och steg med obesvärad uppsyn ned på perrongen. Det hände, dock sällan, att något strulade, till exempel att andra dörren inte gick att öppna. Risken var då att man fick följa med tåget till nästa tågstopp. Norrut Alvesta, söderut Eneryda eller i värsta fall Älmhult.

Bekvämare med trä än betong

Att gå längs spåren var oproblematiskt, ofta var de i gott skick, steglängden passade väl in i avståndet mellan syllarna. De av trä var bekvämare att gå på än de gjutna i betong. Vi var påfallande neutrala i frågan om trä eller betong, eftersom betongsyllar tillverkades vid A-betong i Vislanda. Sågverket i Vislanda blev längre fram Europas största sågverkskoncern med egna tåg, dock inte på egen syll. På smalspårsjärnvägen lades så vitt vi vet aldrig betongsyllar.

Självklart gick vi alltid så vi mötte tågen framifrån, precis som rådet är i dag vid promenad på landsväg; möt trafiken.

Vid promenad på järnvägslinje utan dubbelspår gällde givetvis andra regler. Södra stambanan var idealisk gångväg, eftersom det var dubbelspår och vi slapp ha ögonen i nacken. Eftersom vi var ganska järnvägskunniga och hade stor erfarenhet av resor med tåg, hade vi i allmänhet klart för oss trafiksituationen, när det gällde persontrafiken.

Mötande tåg kom aldrig överraskande som de gjorde i Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” utan de gav sig tillkänna i god tid, inte genom att signalera, utan genom de vibrationer som skapades i rälsen.

Toaletterna var ett orosmoment

Någon osäkert lagd tågförare kunde signalera att här kommer jag. Ett orosmoment var att dåtidens personvagnar hade simpla men fungerande toaletter. Det var i princip ett hål i golvet även om hålet var inneslutet i en porslinsöverbyggnad. Det som skulle ut, kastades med stor kraft ut den vägen. Här gällde att vara på vakt. Ingen ville ha urin eller avföring över sig. Det var klok politik att dra sig så långt bort som möjligt från passerande tåg för att minimera risken att träffas. Det florerade goda historier om folk som hade översköljts av fekalier på det mest skamliga vis. Det måste också påpekas att toaletterna aldrig var avstängda på grund av att SJ inte haft personal tillgängliga för att tömma reservoarerna.

Evalueringen av dåtida toaletter bör ske i samma frågeformulär som det dricksvatten som tillhandahölls i glaskaraffer och vanliga dricksglas. Karafferna var stöldbegärliga. Många karaffer stals av tyska soldater under tiden Sverige genom SJ transporterade personal som tillhörde Wehrmacht från norr till söder. Till tyska myndigheternas heder bör nämnas att de alltid utan prut betalade ersättning för stulna karaffer. Värre var den stank av inlagd sill som vagnarna impregnerades av. Inlagd norsk sill var det enda av värde att ta med sig hem till halvsvältande familjer i Tyskland.

Gångbiljetten en lysande uppfinning

Spårpromenad var som sagt ett självklart alternativ. Det finns från olika håll i södra Sverige obekräftade uppgifter om att skolbarn sent på fyrtiotalet använde spåren som skolväg. Vägarna var dåliga och inte helt ofarliga. Järnvägsspåren plogades och hölls rena från snö. I sådana fall lär några kommunen löst en kollektiv gångbiljett. Detta var före skolbussen som gick på gummihjul.

När familjen på fyrtiotalet gick på söndagspromenad eller skulle hälsa på vänner och bekanta kändes det olustigt att gå längs spåren, eftersom man i allmänhet struntade i att lösa gångbiljett. Det ansågs att barn inte behövde ha gångbiljett, eftersom de inte behövde ha biljett för att åka tåg. Det var en rimlig analogi. Att gå på spåret utan gångbiljett låg dock inte i paritet med att ”tjuvåka” på tåg.

En del av allemansrätten?

Tjuvåkning var med all rätt inte socialt acceptabelt. Normen var att man gör rätt för sig. Tjuvåkning var någon form av stöld som senare blev snatteri. Gångbiljetten hade inte samma sociala acceptans. Många ville troligen se en promenad längs och på spåret som en del av allemansrätten men det var svårt att hävda urminnes rätt.

Räls väcker känslor på ett annat sätt än vägar. Kan det ha sin grund i att tåg framföres med hårda hjul medan vägtrafiken går på mjuka? Den mjuka linjen tycks vara mer i fas med samhällets allmänna värderingar. Eller är det bara så att det i berört statligt verk sitter för många ”mjukhjulspersoner” i ledande befattningar?

Med tanke på hur tågtrafiken fungerar i dag borde gångbiljetten återinföras. En sådan biljett kunde också vara ett tillägg på vanlig tågbiljett. Därmed kunde passagerare som löst detta tillägg ha tillåtelse att själva fortsätta resan genom att gå på spåret. Det borde vara ofarligt eftersom tågen står still, i varje fall tills polisen ger klartecken.