Järnvägen lider av flera systemfel

Från början av 1990-talet har flera, snabbare och modernare resandetåg satts in. Tågresandet har ökat till mer än det dubbla. Detta trots den dåliga kvaliteten på tågtrafiken. Det visar att det finns ett stort behov av tågresor. Inte bara det, godset måste också komma fram.

Branschens ledande företrädare uttalar att man gjort mycket och ska göra ännu mera för att förbättra järnvägens tillförlitlighet och kapacitet. Men fortfarande är förseningar och inställda tåg lika vanliga som tidigare. En del beror på eftersatt underhåll och att man på många häll nått kapacitetsgränsen, men långt ifrån allt. Vi anser att det också finns flera systemfel.

Upphandlingarna problematiska

Låt oss börja med upphandlingsförfarandet som ska ske i konkurrens. Det gäller både underhåll av infrastrukturen (bana, elförsörjning m m) och att utföra den samhällsstödda delen av tågtrafiken. I båda fallen måste den tilltänkta anbudsgivaren börja med att minimera sina resurser personellt och maskinellt för att komma ner till en kostnads- och prisnivå som möjliggör att man tilldelas ett kontrakt, samtidigt som man ska gå med vinst.

Detta bådar inte gott för att kunna möta problem som inte var planerade och förutsedda. Byten av entreprenörer och trafikföretag vart tredje, femte, sjunde eller tionde år leder alltför ofta till tapp av personal och kompetens vilket ger problem i underhåll, skötsel och trafikering.

Vad gäller banunderhållet så måste entreprenören göra så lite förebyggande underhåll som möjligt med sina minimerade resurser för att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt. Detta är ett av systemfelen.

Förebyggande underhåll är A och O

Förebyggande underhåll är A och O för att fel och störningar ska undvikas. Att trafiken kommer fram säkert och punktligt måste vara det viktigaste operativa målet för dem som sköter infrastrukturen.

När trafik och banhållning låg i samma organisation så var devisen: ”Tågen skall fram”. Det var naturligt, för rullade tågen så kom också intäkterna. Det var också tydligt att banhållningen var en servicefunktion för tågtrafiken. Så bör det vara.

Beredskapen för att snabbt åtgärda urspårningar och andra stoppande händelser har ofta inte resurser för ett snabbt avhjälpande. Det långa stoppet på Malmbanan är exempel på detta. I äldre tider hade nog ytterligare kraftfulla resurser från övriga Sverige beordrats för återställningen av spåret.

Även något mindre störningar tar alltför lång tid att åtgärda. Exempelvis har tiden för att laga en riven kontaktledning över spåret flerdubblats sedan 1980-talet. Ofta tar tiden för inläsning, utredning, beslut, administration och utryckning längre tid än den fysiska åtgärden.

Kanske borde tågoperatörerna styra banunderhållet

För övrigt är det inte självklart att ansvaret för infrastrukturens underhåll ska ligga hos en statlig myndighet utan kanske hellre i en organisation styrd av tågoperatörerna, med liknande statliga anslag som annars

Incitamenten för att uppnå en pålitlig och ostörd tågtrafik är generellt för svaga med dagens organisation. I den mån incitament finns så sträcker de sig sällan längre ner än till den översta nivån i organisationerna, oftast begränsat till verksamhetens ekonomiska resultat. Men engagemanget och incitamenten bör också komma ner på gräsrotsnivå.

Förebyggande underhåll bättre i egen regi

Mycket talar för att delar av förebyggande underhåll och felavhjälpning i egen regi är enklare och snabbare att administrera än det som upphandlas, med kontroller och alla administrativa procedurer som krävs i det senare fallet. Besiktning av anläggningarna, akut felavhjälpning samt delar av förebyggande underhåll bör också betraktas som banhållarens kärnverksamhet och bör därför bedrivas av egen personal. Det ger också bättre kontinuitet i fråga om kompetens, ansvar och personaltillgång. Planerat underhåll köps på marknaden på förutbestämda tider.

Järnvägens infrastruktur, bestående av ban-, el-, signal- och telesystemen, måste därför underhållas så att fel i möjligaste mån undviks, vilket kräver en koncentration på det förebyggande underhållet. Och blir det trots allt fel så skall dessa avhjälpas så snart som möjligt med personal som har god anläggningskännedom.

Inom processindustrin självklart med felavhjälpare in-house

Verksamhet som pågår alla timmar på dygnet alla dagar året om, såsom i den konkurrensutsatts pappers- och stålindustrin, är det självklart att ha personal in-house för felavhjälpning och besiktning. Det kostar för mycket att ha processen stillastående och eventuella fel måste hanteras omgående av egen personal.