Järnvägen måste förklara vad bra den kan vara, hur mycket den kan bidra med och att järnvägen kan göra en hel del själv. Allt måste inte vara så dyrt.

Krönika av Niclas Härenstam: Jag gillar verkligen att åka tåg. Betydligt mer än den genomsnittlige tågresenären, vågar jag hävda. Men att vara järnvägsentusiast det senaste dryga halvåret har minst sagt varit tålamodsprövande.

Äntligen ser vi ljuset i tunneln. Efter snart två år av restriktioner kan livet börja återgå till det vi trodde var normalt. Det är förstås goda nyheter för resenäringen som lidit svårt under pandemin.

Förra helgen var det dags igen. Ännu en järnväg fick tillbaka sin persontrafik. Efter nästan 50 år stannar tågen återigen på hållplatserna utmed Söderåsbanan Åstorp-Teckomatorp. Igen, för så sent som i våras återkom persontrafiken på sträckan Boden-Haparanda och för ett år sedan var det Lommabanan Kävlinge-Malmö som hade nypremiär

Klimatet ställer krav på transportsektorn. I Sverige är transporter en av de stora källorna till CO2-utsläpp. Alla pratar om flyget, men privatbilarna är den överlägset största källan till utsläpp. Om vi tittar på godstransporter är det självklart lastbilstrafiken som står för de stora utsläppen. Det elektriska tåget står ju knappt för några utsläpp alls. Borde vara ett drömläge för tåget. Är det så?

Det finns ingenting som gör mig så nervös för godstågens framtid som när man börjar prata om att klimatet kommer innebära att godstrafiken på järnväg måste öka.

Det finns inga genvägar till framtida konkurrenskraft. Om godstrafik på järnväg ska ha en framtid måste den bli modernare. På många sätt. Den måste bli kommersiellt, organisatoriskt och administrativt modernare.