Krönika av Niclas Härenstam: Jag gillar verkligen att åka tåg. Betydligt mer än den genomsnittlige tågresenären, vågar jag hävda. Men att vara järnvägsentusiast det senaste dryga halvåret har minst sagt varit tålamodsprövande.
Äntligen ser vi ljuset i tunneln. Efter snart två år av restriktioner kan livet börja återgå till det vi trodde var normalt. Det är förstås goda nyheter för resenäringen som lidit svårt under pandemin. Framför allt kan det mer lukrativa tjänsteresandet komma igång på allvar igen. Nu kan alla inställda kurser och konferenser bli av.
Förra helgen var det dags igen. Ännu en järnväg fick tillbaka sin persontrafik. Efter nästan 50 år stannar tågen återigen på hållplatserna utmed Söderåsbanan Åstorp-Teckomatorp. Igen, för så sent som i våras återkom persontrafiken på sträckan Boden-Haparanda och för ett år sedan var det Lommabanan Kävlinge-Malmö som hade nypremiär.
Klimatet ställer krav på transportsektorn. I Sverige är transporter en av de stora källorna till CO2-utsläpp. Borde vara ett drömläge för tåget. Är det så?
Det finns ingenting som gör mig så nervös för godstågens framtid som när man börjar prata om att klimatet kommer innebära att godstrafiken på järnväg måste öka.
Det finns inga genvägar till framtida konkurrenskraft. Om godstrafik på järnväg ska ha en framtid måste den bli modernare. På många sätt. Den måste bli kommersiellt, organisatoriskt och administrativt modernare.